Etapp 8

Sista dagen med gänget. Starten denna sista dag var förlagd till kl 08.00 pga att alla skulle hinna fram i tid till kvällens avslutningsfest. Detta innebar en tidig uppstigning strax efter klockan fem.

Pga den tidiga timmen var det lite småkyligt när vi promenerade till frukostserveringen men en blick upp på en molnfri himmel kunde vi ana att även denna dag skulle bli varm. Även organisationen måste tyckt det var (för?) tidigt då vi fick vänta i tio minuter medan de plockade fram frukosten.

För sista gången gjorde vi i ordning oss före start. På med cykelkläder, blanda sportdryck, fylla Camelbak, packa Powerbar osv. Samma moment i en hel vecka ger en viss rutin. Vi hämtade ut cyklarna och värmde upp på vägen upp till starten.

Denna dag var det neutraliserad start de fem första milen. Anledningen var att från Madonna är det i stort sett nedförsbacke på asfalt i fem mil, vilket innebär rätt höga hastigheter. Organisationen ville väl undvika den farliga hets som kan uppstå när deltagare ska försöka förbättra sin placering genom att söka plats i de snabba klungor som bildas.

Fem mil har aldrig gått så lätt att cykla. Bortsett från några mindre klättringar var det rulla nästan hela tiden. Det var mäktigt att blicka ut över ett helt hav av cyklister som susade fram i över 50 km/h. Men trots det lugna tempot skedde det några rejäla olyckor. Vissa kan väl inte hålla sin plats i klungan utan bara måste avancera framåt och därmed orsaka oreda med efterföljande krasch. Måste kännas surt att tvinga kliva av sista dagen bara några timmar innan tävlingen är över .

I de byar som den samlade klungan rullade genom stod folk utefter vägarna och hejade på cyklisterna. Den livligt trafikerade vägen gjorde att det ibland blev trångt när någon stressad bilist bara måste förbi.

Vid Cimego startade tiden när vi rullade över tidtagningsmattorna. Över en liten flod och sedan började klättringen direkt. En smal asfaltväg skulle ta oss upp till Passo di Rango på 1308m.

Första depån kom ganska tidigt. Vi hade dock gott om vätska kvar och plockade bara åt oss några gel, som denna sista dag delades ut frikostigt. Det fortsatte uppför på asfalt och det var bara slutet av backen som bestod av grov grusväg.

Nedförskörningen började bra, men efter några hundra meter köade det upp rejält. En brant smal stig var orsaken. Återigen stod vi i en kö som kröp sakta sakta framåt.

Som vanligt är det alltid någon som ska avancera i kön för att försöka tjäna några placeringar. Med knak och brak forcerade sig några fram på sidan av stigen bland grenar och snår. Oväsendet gjorde att allas blickar riktades mot dem och någon ropade "skynda er, ni kanske vinner", med efterföljande skratt från hela kön. Skammen gjorde väl att de två snabbt återvände in i ledet igen.

Några snabba grusserpentiner senare var vi nere i dalen och klättringen upp för den sista etappens sista berg började. 1000 hm upp till Tremalzo. Asfalt, serpentiner, värme och en underbar utsikt.

Vi passade på att snacka lite med några av de team som vi åkt jämt med under tidigare dagar. Bla ett par Kanadensare i team 551, som var riktigt snabba utför men som vi alltid kom i kapp i uppförsbackarna.

Det var ju även den sista tävlingsdagen för alla de funktionärer som hjälpt till och just när vi var där hällde en av dem upp en kall skummande öl i ett glas, vilket möttes av ett samstämmigt "Ohhhh" från de svettiga deltagarna. Men vi hade bara 150 meter av klättring och sedan en liten nedförsbacke kvar, sedan kunde vi också göra detsamma.

Men det var inte vilken liten nedförsbacke som helst. Nerfarten från Tremalzo är både spännande och skrämmande. Första delen är 2-3 m bred grusväg med grovt grus och lösa stenar, där smala hårdpumpade däck har minimalt med fäste. Med jämna mellanrum passerar man igenom korta tunnlar. Kommer man från strålande solsken är dessa tunnlar helt kolsvarta och man ser absolut ingenting.

Vi, liksom de allra flesta, tog det riktigt försiktigt ner, men det fanns några "dårar" som verkligen öste på och åkte på sladd genom serpentinerna.

Andra tredjedelen av backen har karaktären av smal sandig stig med mängder av switchbacks. Det var riktigt brant på sina ställen och vi fick hasa oss ner med cyklarna bredvid.

Sista och avslutande delen utgjordes av kullerstensbelagd smal väg som även den sluttade rejält brant. Vid regn hade det varit livsfarligt att ta denna väg ner, nu var det dock snustorrt och fästet var inga problem.

Väl nere från denna prövning så slingrade sig sista biten genom Limone ner mot vattnet.

Och där på stranden vid Gardasjön låg upploppet. Vi trampade de allra sista metrarna genom sanden och rullade sida vid sida över mållinjen, påhejade av mängder av åskådare.

Vi klarade det! En stor dos av lycka sköljde igenom våra kroppar när vi insåg att vi faktiskt hade tagit oss igenom Transalp Challenge.

Men samtidigt så var det lite vemodigt att tävlingen var över. Vi hade haft åtta helt otroliga dagar i alperna. Cyklingen, vädret, utrustningen, sträckningen ja i stort sett allt hade varit helt perfekt.

Tidtagningschippet plockades snabbt av och vi fick medaljer runt halsen. Vi parkerade cyklarna tog av oss Camelbakarna. Stranden var full av deltagare och några låg ute i vattnet och plaskade.

Solen torkade våra blöta kläder på nolltid. Vi gick bort till serveringen och tog för oss av vatten, läsk, frukt och mackor. När vi satt där och mumsade såg vi leendet på alla deltagare som gick förbi och vi kände oss själva rätt nöjda.

På vägen till Campen såg vi ännu fler medaljprydda deltagare som gick och myste i solskenet pratandes med varandra eller med sina tillresta familjer.

Boendet denna natt ingick inte i Camp-paketet utan fick köpas separat. Många valde att bo på hotell men hade vi bott i gympahall i åtta dagar kunde vi nog göra det en natt till. Hallen var en vanlig idrottshall och med stora panoramafönster mot Gardasjön så var det rejält varmt inne i hallen. Fast duscharna var som vanligt iskalla.

Efter ombyte och lite nedvarvning tog vi fram bilder och skrev ner sista dagens intryck.

På vägen bort till presscentret passade vi på att lämna in cyklarna som skulle transporteras med lastbil tillbaka till startorten. Pedalerna fick skruvas bort och styret fick vridas så att cyklarna kunde packas tätt. Kartonger runt ramarna skyddade cyklarna mot repor och skav.

Därefter gick vi och postade iväg dagrapporten för sista gången. Vi sa adjö till den samlade presskåren och tackade för att vi fått nyttja möjligheten att skicka hem rapporter dagligen. De tyckte det bara var roligt att några tävlande tagit sig tid att skriva om tävlingen. För de var medvetna om vilken prestation det är att cykla på dagarna och att då skriva på kvällarna, då man egentligen bara ska ligga still och vila, var beundransvärt.

Efter det så hade det blivit hög tid för middag och vi gick ner till stranden där avslutningsfesten skulle hållas. Kön till maten var som vanligt lång men belöningen i form av korvar, kyckling och kött gjorde väntan värd. Vi slog oss ner med varsin öl i handen och njöt av läckerbitarna. Med bra uppsikt över scenen kunde vi följa den avslutande prisceremonin. Lite senare blev alla team uppropade och fick gå fram för att ta mot tröjorna som markerade genomförd BTC.

Som av en slump så var det ett annat evenemang i staden som firade något med ett stort enormt fyrverkeri. De kraftiga knallarna och de vackra ljusfigurerna på himlen var mer än en perfekt avslutning på en veckas äventyr i alperna vi aldrig kommer att glömma.

Trötta men oerhört belåtna återvände vi till våra kära sovsäckar för allra sista gången.

Dagens etapptider och placering:

Vinnartid: 2.41.39. Team Rocky Mountain
Vår tid: 5.32.08. Segertid + 106%
Vår etapp-placering: 231
Vår total-placering: 209 av 294 lag i herrklassen, 344 av 550 lag totalt.

Totalsegrare:
Män: 28.32.09. Team Rocky Mountain
Masters: 29.31.46. Team KTM 1
Mixed: 32.05.53. Team Ghost International
Kvinnor: 35.46.03. Team Zwillingscraft 1

Vår totaltid: 50.15.27. Segertid Män + 76%