23 Juli 2006. Hemresa
Det var med blandade känslor vi vaknade upp till en dag utan cykling. En del av kroppen tyckte det var skönt att det var över medan andra delar gärna hade fortsatt minst en vecka till.
Frukosten intogs i en närbelägen restaurang. Som vanligt var det kö. Av gammal vana så lassade vi i oss rejält av frukostbuffén trots att vi inte skulle tillbringa dagen på cykeln. Nåväl, man vet aldrig när man får mat igen.
Efteråt gick vi tillbaka till idrottshallen och packade ihop alla prylar för sista gången.
Bussen som skulle ta oss tillbaka till startorten Füssen avgick från torget i centrum. Vi var många som trodde att vi skulle få hjälp med transport av väskorna dit. Men icke. Att vandra ett par km med en 20kg tung väska är i vanliga fall inget att bråka om, men efter en veckas extrem cykling var kroppen inte riktigt upplagd för kraftövningar och det kändes ganska jobbigt. Många kallade tom sträckan till bussen för BTCs nionde etapp och tyckte det var värre än att sitta på cykeln.
Bussarna avgick med jämna mellanrum från ca kl 10. Vi hade dock ingen brådska tillbaka och valde att inte trängas med dem som ville med först. Men den bussen vi tog var bland de sista och för att vara säkra på att alla kom med så tog chauffören en liten paus på 45 min vilket gjorde att det blev väl lugnt för vår del.
Med en glass i skuggan tickade minutrarna dock undan och snart satt vi på bussen och lämnade Limone bakom oss.
Bussen slingrade sig fram på den tunnelförsedda bergsvägen utefter Gardasjön. Vid Riva stannade bussen och plockade upp några deltagare som tillbringat natten där då de inte fått hotellplats i Limone.
Bussens lugna lunk gjorde att det var svår att hålla sig vaken och medan bergen susade förbi på utsidan slumrade vi så sakteliga in. När bussen stannade till väcktes vi ur vår sköna sömn. Vi hade kommit fram till Brennerpasset och nu var det helt plötsligt dags för en paus. Skulle bussen aldrig komma fram? Efter en halvtimmes studier av framrusande lastbilar på A22 kunde vi åter ta plats på bussen.
Färden fortsatte på lite mindre vägar upp och ner för bergen och vi kunde på några ställen skymta partier där vi susat fram på cyklarna för en vecka sedan. När vi närmade oss Füssen blev det lite mörkare på himlen och regndroppar föll mot framrutan på bussen. Det första regn vi överhuvudtaget upplevt här nere och det kommer nu när tävlingen är över. Snacka om bra timing.
Väl framme så tog bussen en sväng in på regementet och vi återsåg vår kära Skoda.
Cyklarna som transporterats hit dagen innan skulle hämtas upp lite längre bort. När vi kvitterat ut våra gröna storhjulingar såg vi att det ena framdäcket var platt som en pannkaka. Antingen så har däcket punkterat vid transporten eller så kan det ha varit en pyspynka som kom sista dagen. Hursomhelst så var detta vår första punktering här nere och även den kom efter tävlingens slut. Timing igen!
Vi packade in cyklar och väskorna i Skodan och startade vår färd hemåt. Båten från Travemünde skulle avgå kl 08.00 dagen efter och klockan var nu ca 17.00 så det var ingen direkt brådska. Första stoppet kom efter ca en timme då det började kurra i våra magar. Efter en dryg vecka med pasta, pasta och pasta kändes det gott att få sätta tänderna i en rejäl burgare.
Mätta och mycket belåtna fortsatte vi sedan färden norrut. Det blev en lugn natt på en gles trafikerad Autobahn med ett tankstopp och några uppfriskande fikapauser. Vi hade tid med en god frukost i Lübeck innan vi rullade på färjan i Travemünde. Utvilade landsteg vi på svensk mark och 60 snabba mil senare så var vi åter hemma igen.
Äventyret var slut för denna gång.
