Utvardering

Cyklar

Under Transalp testade vi två cyklar som enbart säljs via Internet och inte i butik. Vi var nyfikna på om det skulle fungera att hitta cyklar med rätt storlek och geometri utan någon provcykling eller personlig hjälp med storleksframtagandet.

Specifikationer och utrustning på cyklarna finns här.

Vi valde två rätt olika cyklar ur modellprogrammet och det fanns en liten tanke innan att vi skulle jämföra dessa två med varandra under tävlingens gång. Nu blev det dock inte så.

Att cyklarna hade samma storlek och i stort sett samma inställningar innebar att det inte skulle vara några större omständigheter att byta från dag till dag. Det enda som behövde skruvas var pedalerna då vi använder olika system.

Men vi hade begränsad tid innan att köra in oss på cyklarna och vår första kontakt med cyklarnas egenskaper kom egentligen under de första etapperna. Därför tyckte vi att det var bäst och säkrast att stanna vid den cykel vi så smått börjat köra in oss på och lärt känna. För cykling i alperna innebär tidvis rätt extrema hastigheter i nedförsbackarna och att då sitta på en cykel man inte är van vid när det gäller uppträdande och bromsförmåga kändes inte helt säkert.

Vi kan därför inte ge några jämförande intryck utan cyklarna bedöms var och en för sig.

Om jag ska vara helt ärlig så var mina första tankar om Roadliten kanske inte helt positiva. Att på en så pass enkel cykel vara med i en extrem flerdagarstävling över alperna kommer aldrig att fungera, tänkte jag. Men det skulle visa sig att mina tankar var helt obefogade och dessutom helt fel.

Redan vid de korta provturerna på svensk mark dagarna innan nerfärd kom de första positiva intrycken. Roadliten kändes väldigt kvick och dessutom snabb. På min vanliga runda över 80km har jag aldrig tidigare åkt så fort. Om det beror på de semiaerodynamiska hjulen, Shimano WH-R550, eller på att det var väldigt skönt att ligga ner i bocken på denna cykel är svårt att svara på utan fler analyserande provkörningar.

Hjulen byttes dock till mina egna DT 240/RR 1.1- hjul då dessa sparade in drygt 500g på totalvikten. Men det var väl mest för att lugna det mentala då den allmänna inarbetade inställningen är att lätta hjul är att föredra i backig terräng.

Vikten på Roadliten i race-färdigt skick stannade på 8,90kg. En vikt jag bara reflekterade över om jag lyfte cykeln och då precis innan lyft den något lättare Ultimaten. Annars var vikten något jag aldrig tänkte på eller reflekterade över när jag väl satt i sadeln och trampade. Inte ens i tvåtimmarsklättringen upp till Passo Stelvio slogs jag av tanken på en lättare cykel.

Aluminiumgaffeln var ett annat orosmoment innan och en del tankar kom smygandes om bland annat dålig komfort och stötupptagning. Återigen något som visade sig vara helt annorlunda i verkligheten. Vägarna i Tyskland, Österrike och Italien är ungefär av liknande standard som här hemma med bitvis grov asfalt och en hel del potthål i vägbanan. Men jag upplevde inget som helst obehag av aluminiumgaffeln och fick inga symptom i händer, armar och axlar som kunde kopplas till dålig gaffelkomfort.

Jag satt för övrigt väldigt bekvämt på cykeln och trots ingen som helst utprovning av storlek innan så hittade jag en närmast perfekt inställning av sadel-vevparti-styre. Storleken valdes på teoretisk väg genom mätning av specifika kroppslängder och den framräknade storleken 58 passade min kroppsbyggnad mycket bra. Roadliten var utrustad med kompakt-vevparti dvs 50/34T. Det var första gången jag använde kompakt och mina intryck är att det är en ganska bra lösning i alperna. Med 50T är det tillräckligt brett spann för att både ligga i en snabb klunga på slätan och ta sig upp för korta branta knäppor utan att behöva gå ner på lilla klingan.

Den lättaste utväxlingen var 34-25T och det fungerade bra, jag skulle inte vilja ha lättare. När det är brant uppför så lägger man ofta i den lättaste växeln man har och då är man mentalt inställd på att lättare blir det inte. Har man då kanske 27T bak eller 3-delat fram kommer det förvisso att gå lättare men farten kommer även att gå ner. 34-25T som lättast är för mig en bra kombination mellan lätt, bra fart och att få ta i.

Den övriga Ultegra-utrustningen fungerade bra. Broms/växelreglagen tycker jag är bland den viktigaste komponenten då dessa används väldigt frekvent och är länken mellan händer och cykel. Ultegra reglagen har bra känsla och är sköna att manövrera. Växlarna går i distinkt och snabbt vilket är skönt när man tillfälligt växlar till tyngre växel och ställer sig upp i en brant backe. Bromsarna är återigen den komponent vi nästan använde flitigast. Utför går det ibland fruktansvärt fort men det var inga problem att få ner hastigheten inför de tvära serpentinsvängarna. Nu var det för det mesta torrt väglag så vi fick inget värde på bromsarnas egenskaper i blöta. Beläggen höll mycket bra trots en hel del bromsande och var knappt märkbart slitna efter en vecka i alperna. Förra året fick vi vissa bakproblem en bit in i tävlingen. De slapp vi helt ifrån i år då vi använde våra egna sadlar. Specialized-sadeln, som ändå var ganska ny, var helt underbar att sitta sju dagar i rad på och gav inga som helst problem med sätet.

Sammanfattningsvis så är jag mycket positivt överraskad av Roadliten. Många gamla fördomar har slagits i spillror. Det var inte ofta eller ens aldrig under tävlingens gång som jag åkte och tänkte på vad för en cykel jag satt på eller önskade mig något annat och det tycker jag säger en hel del om cykeln. Storleken och geometrin passade mig perfekt. På min nivå, dvs att komma på övre halvan i Transalp eller för den delen åka en Vätternrunda runt 8 timmar, är det inte cykeln som sätter gränserna och då fungerar en cykel som denna mycket väl.

Första intrycket av Ultimaten var att den kändes väldigt lätt att hantera. Detta bekräftades också av vikten som på race-färdig cykel ligger på ca 7.6Kg. Vid en kort jämförelse med den 1,3kg tyngre Roadliten så märks viktbesparingen främst då man lyfter cykeln.

Vid normal cykling känns den möjligen något kvickare/smidigare främst vid acceleration. Men då systemvikten cykel + cyklist endast skiljer någon enstaka procent mellan cyklarna så är det frågan om det har någon praktisk betydelse. På slätan har det väldigt liten betydelse då det främst är luftmotståndet som inverkar då hastigheten närmar sig 40km/h och över. Då är tom Roadliten något ”bättre” då Ksyrium-hjulen på Ultimaten inte är de mest aerodynamiska som finns.

Det är främst vid långa klättringar uppför som viktskillnaden spelar roll. Räknar vi med drygt 1% viktskillnad så "tjänar" man teoretiskt runt 1 minut på en 1000m klättring som tar 1 timme. Då vi i genomsnitt höll på ca 4 timmar på en etapp så spelar dessa sekunder ingen som helst betydelse för oss. Är man med och slåss om tätplatserna kan det dock vara avgörande.

Utrustningen på Ultimaten är genomgående av hög kvalitet (Dura-ace) och fungerade utmärkt under hela Transalp. Dock så var cykeln i "nyskick" och detta är således vad man kan/bör förvänta sig. Jämfört med Roadlitens Ultegra-utrustning så är det svårt att känna någon som helst skillnad i funktion/handhavande då det gäller växlar och bromsar. Båda fungerar lika bra. Ser man till prisskillnaden så är det väldigt svårt att motivera Dura-ace enbart med tanke på ren prestanda/funktion. Speciellt då det man spar i vikt knappt är märkbart tidsmässigt.

Ramen och gaffeln på Ultimaten är i kolfiber. Den känns väldigt styv men har samtidigt bra stötupptagning och bra komfort vid långa stunder i sadeln. Just detta med komforten var det som överraskade mig mest med tanke på att den ändå är såpass styv. Storleken på cykeln valdes, liksom för Roadliten, utan någon provcykling eller annan hjälp och 58 passade mig perfekt.

Vid några tillfällen vid branta utförskörningarna kändes lite domningar i händerna. Men då jag höll ganska krampaktigt i styret och händerna kyldes av den kalla vinden så hade detta nog skett oavsett vilken cykel jag suttit på.

Vevpartiet är normala 53/39T. Lägsta utväxlingen var 39-25T och det var lite tveksamheter innan om det verkligen skulle funka i alperna. Dock så gick det bättre än förväntat. Vi har ju tränat mycket styrketräning på cykeln och dragit tunga växlar på låg kadens (tack Aktivitus;-). Så detta lär ha hjälpt en hel del.

Det var mycket intressant och roligt att få testa en cykel av denna kaliber under Transalp. Att min prestation inte begränsas av materialet kan ibland kännas skönt rent mentalt. Dock har jag långt kvar och mycket träning framför mig innan jag kommer att kunna utnyttja en cykel som Ultimate fullt ut.

Även bilen som tog oss ner till tävlingen var en helt ny bekantskap. Roomster profilerar sig som en bil med stora utrymmen för människor med en aktiv fritid. Vi testade hur detta stämmer i verkligheten.

Vi tillbringade en ganska intensiv tid i bilen då vi nästan körde non-stop mellan Sverige och startorten längst ner i södra Tyskland. Men den långa resan var inga problem och upplevdes inte speciellt jobbig. Roomstern är bekväm att åka långt i. Ljudnivån kanske inte är den allra lägsta jämfört med andra större bilar men det ljud som tränger in är inte så störande eller har frekvenser som är tröttande och det går att hålla vanlig samtalston även i tyska hastigheter.

Trots vår längd satt vi bra i framstolarna och upplevde ingen träsmak eller domnade baksidor. Vi testade även baksäteskomforten efter hemkomst och vi sitter utmärkt även där. Knäutrymmet är ordentligt när vi sitter bakom oss själva men det som gör att vi sitter så bra är stolarnas höjd vilka gör att lårens baksida får ordentligt stöd och vi slipper sitta med knäna uppe i bröstet. De höga stolarna ger även en mycket bra utsikt framåt för baksätespassagerarna. En trevlig sak var det enorma glastaket som ger en mycket luftig känsla och bra utsikt över höga alptoppar. Då det är svagt tonat blev solstrålningen inte så påträngande och klimatanläggningen kunde hålla behaglig temperatur i kupén trots 30 gradig värme på utsidan.

Dieselmotorn på 105 hk räckte mer än väl för att hålla ett normalt Autobahn-tempo. Motorn drar bra på mellanvarv vilket gör att omkörningar går fort och säkert. Men det är förstås en bit kvar till att vara med och leka med de stora pojkarna i ytterfilen på Autobahn. Även i de branta backarna i alperna kändes motorn tillräcklig och den drog fint uppför serpentinkurvorna.

I snabbt tyskt tempo låg förbrukningen på ca 5,5 l/100km. I lite mer moderata svenska hastigheter låg förbrukningen på ca 4,5 l/100km. Den låga förbrukningen kombinerat med motorns partikelfilter gjorde vårt transportalternativ till ett bra miljöval.

Roomstern verkliga styrka är det stora bagageutrymmet. Med de bakre stolarna urplockade ryms nästan hur mycket som helst. Att plocka ur stolarna går väldigt lätt genom logiska och enkla reglage. De väger dock runt 16kg styck och tar en del plats så ett garage i närheten är att föredra. Vi hade ingen möjlighet att testa cykelhållarna som finns som originaltillbehör utan vi fick stuva in cyklarna på vanligt sätt. På en racercykel i storlek 58 behöver bara framhjulet monteras bort för att cykeln ska kunna ställas in. Takhöjden gör att sadeln inte behöver sänkas. Detta gör att det går snabbt och är smidigt att lasta i och ur cyklarna. Lastutrymmets längd räcker precis till för att ställa cykeln rakt in och med bockstyret klämt runt framstolen står cykeln stadigt. Det finns flera lastöglor i golvet för att ytterliggare säkra fastsättningen. Vill man åka fler än två så ryms det tre personer och tre cyklar plus en massa bagage utan problem.
Roomstern var en trevlig bekantskap. Utseendet kanske det råder lite delade meningar om och faller kanske inte alla i smaken. Men vi gillade på något sätt designen mer och mer och med happymtb.org över hela bilen blev vi glada varje gång vi såg bilen.

Vårt omdöme om Roomstern är att den fungerar mycket bra som bil för cyklister. Trots det lilla yttermåttet rymmer den rejält med packning och det är lätt att lasta i och ur cyklarna. Med låg förbrukning och skaplig komfort gör den inte heller bort sig på en rejäl långresa.