16 Juli 2006. Etapp 2. Imst - Ischgl
Imst (Österrike) - Ischgl (Österrike)
Längd: 76,10 km
Höjdmeter: 3.247 hm
Pass: Venetalm 1.976 m, Pillerhöhe 1.559 m, Almstüberl 1.382 m
Väckarklockan pep klockan 05.50. Frukosten serveras från 06.00 och för att undvika kö kan det vara smart att gå upp några minuter tidigare än alla andra. Frukosten serverades i tennishallen så det var bara 25m att gå.
Sedan tog vi en uppfriskande promenad upp till cykelparkeringen och hämtade cyklarna. Vi rullade tillbaks ner till campen där vi packade ihop våra grejer, bytte om och förberedde mat och dryck inför dagens etapp
Starten denna och påföljande dagar gick kl 09.00. Startfållan öppnar en timme innan. Vilken av de tre fållorna man ska stå i bestäms av den totala placeringen. Fålla A 0-50, B 50-150 och C 150-resten.
Vi rullade in som nr 154 efter dag 1 vilket betydde fålla C.
När vi stod och väntade i fållan såg vi att bredvid oss stod en till cykel med stora hjul, en titanglänsande Moots. Annars var det väldigt sällsynt med 29er. Under hela tävlingen såg vi totalt fyra stycken 29er; Mootsen, en Gary Fisher och våra två Dos Niners.
09.00 gick starten. Vår fålla rörde sig sakta framåt och under tonerna av AC/DC passerade vi starten några minuter efter. Det var tjockt med cyklister på de trånga gatorna och vi följde med strömmen. En del hetsade och försökte köra om för att avancera.
Efter några kilometer stannade det upp helt plötsligt. Det visade sig bero på att ett tåg passerade järnvägsövergången vi skulle över. De längst fram hade dock redan hunnit över innan bommarna fälldes och när vi stod och väntade på att få cykla vidare såg vi hur täten tog sig an dagens första klättring. För direkt efter järnvägsövergången började vägen upp till Venetalm, 1200 höjdmeter av klättring.
Den första biten gick på asfalt och proppen efter det ofrivilliga stoppet började så sakteliga att lösas upp.
Tempot upp var som vanligt blandat. Några stack iväg som raketer medan andra redan så här i början flåsade rätt mycket och föll bakåt i fältet. Vi hittade ett lagom tempo som innebar att vi åkte jämt med de flesta.
Vårt tempo förresten, vi hade som bekant inga planer på att vinna detta, om nu någon trodde detta. Vårt mål var att ta oss igenom tävlingen och försöka kunna njuta av det samtidigt. För landskapet här nere är alldeles för underbart att bara susa förbi med enbart en blick på pulsmätaren hela tiden. Vilken placering vi fick efter varje etapp och totalt hade inte så stor betydelse för oss.
De sista 800 hm bestod av grusväg som slingrade sig uppför berget. Tidvis ganska smal och brant, men det gick att cykla hela vägen upp.
Med höjdprofilerna tejpade på styret hade vi koll på stigningarnas längd och höjd. För som förstagångsbesökare i alperna hade vi ingen erfarenhet av rejäla stigningar och hur lång tid de kan ta. Då kan det vara skönt att veta hur länge det ska fortsätta att gå uppför. Vi vet dock nu att i bergen tickar inte kilometrarna undan lika snabbt som hemma.
Trots den tidiga timmen och den höga höjden så var värmen rejält påträngande.
Efter ca en och en halv timmes klättrande nådde vi toppen. Vi stannade till en kort stund och tryckte i oss varsin Powerbar.
Nerfarten på grusväg flöt på utan några incidenter. Sista biten ner var asfalt och direkt nere i dalen, vid Wenns, vände det uppåt igen. Svagt uppför på asfalt. Fältet var nu ordentligt utspritt och vi åkte tidvis ensamma.
Dagens första depå låg strax innan Piller. Vi tankade vatten och åt melonbitar. Vid varje depå finns en tavla där det står vilket klockslag de första passerat. Det är sådär lagom tärande på moralen när man inser att täten är i mål när vi kommit ungefär halvvägs.
Efter depån fortsatte det uppför på asfalt till Pillerhöhe på 1559m.
Nedför gick det på smalare grusstigar. Plötsligt så stod en tävlande på stigen och gjorde tecken att vi skulle stanna. Det visade sig att det skett en olycka och att det skulle komma läkare via helikopterassistans.
Tio minuter senare kunde vi fortsätta vår färd nerför. Utsikten var underbar med snöklädda alper, hus på bergssidorna och långt där nere i dalen, dit vi skulle, slingrade sig en flod.
Nerfärden på asfalt och grus bröts bitvis av med korta härliga stigpartier. Väl nere i Landeck så bar det uppför igen.
Vi låg samlade i en liten klunga på väg upp mot Almstübler. Halvvägs upp i backen, strax efter Tobadill, låg dagens andra depå. De nästan tomma flaskorna/Camelbaken fylldes åter fulla.
Asfalten fortsatte hela vägen upp. Utför var det stig. Bitvis riktigt smal och lerig och det blev kortare stopp pga köer. Det kröp fram och den låga hastigheten gjorde att Peter för ett ögonblick tappade balansen. Han tog emot sig med handen i landningen, vilket oturligt nog ledde till en stukning av handleden. Det gjorde rejält ont att hålla i styret och vi tvingades slå av på tempot för att undvika de värsta stötarna i efterföljande utförskörning.
Ute på asfalten gick det dock lite bättre. Vi passerade över en flod vid See och det blev uppför igen.
Ett härligt parti med stigar följde, men pga av skadan kunde vi riktigt inte njuta. Ungefär 10 km innan mål passerade vi Kappl och där såg vi MC-läkarna sitta och vila i solskenet. Vi stannade till och bad de ta en titt på handen. De smörjde på en salva och lindade om handen. Vi frågade om det var OK att fortsätta och läkarna sa att det inte var någon fara.
Det gjorde dock fortfarande rejält ont och med stora problem att hålla i styret fortsatte vi vidare in mot målet i Ischgl. Sista milen sluttade svagt uppför och gick omväxlande på asfalt och grus.
Vi nådde målet efter 6h 44min. Cyklarna lutades mot en vägg och vi tog av oss hjälmarna och de dammiga Camelbaksen. Vi försåg oss med dricka, frukt och övriga godsaker som det bjöds på och satte oss ner i skuggan.
Efter den sköna återhämtningen rullade vi ner till cykeltvätten. Efter en tid i kö var det vår tur med vattenslangarna och cyklarna fick sig en välbehövlig avspolning.
Campen låg "på andra sidan av stan". På vägen dit cyklade vi längs Ischgls huvudgata och passerade mängder av fashionabla butiker och hotell. Väl framme vid campen möttes vi av, gissa, ytterliggare en tennishall. Hmm, varför detta behov av att vara inne och spela tennis, när alperna erbjuder så mycket annat?
Vi letade upp vår plats och packade upp bagarna. Duschen låg vid en närbelägen utomhuspool. Den 30 gradiga värmen och det blåa vattnet i poolen inbjöd till ett dopp, men frånvaron av badbyxor gjorde att vi istället tog en mindre rolig 30 sekunders snabbdusch i iskallt vatten.
Behovet av cykelreparationer var även idag minimalt och bestod endast av kedjesmörjning.
Sedan följde klädtvätt, stretchning och lite avkoppling innan vi satte igång och skrev dagens rapport. Presscentret låg vid start/målområdet och nära cykelparkeringen. Så vi rullade dit, låste in cyklarna och kopplade upp oss på nätet.
Platsen för pastapartyt var belägen ungefär lika lång bort som campen, fast åt helt andra hållet. Inte nog med att man sitter hela dagen i sadel, på kvällen får man dessutom gå en hel del. Vi kom dit lite sent mest pga rapporteringen, så det var inga köer. Maten bestod av pasta med pastasås, inget mer.
Det blev en ganska lång vandring tillbaka till campen genom ett upplyst Ischgl. Väl tillbaka tog vi en snabb titt i roadbooken för att se vad morgondagens etapp hade att erbjuda.
Dagens etapptider och placering:
Vinnartid: 3.40.47. Team Rocky Mountain
Vår tid: 6.44.35. Segertid + 82%
Vår etapp-placering: 214
Vår total-placering: 191
Vid 22.00 åkte öronpropparna in och åter en dag var till ända.
